Livskamraten  Foto: Lars Öberg

En sådan bild är porträttbilden med Livskamraten. För några år sedan gjorde jag om mitt tidigare sovrum till fotografiskt arbetsrum. Jag röjde ut rummets sedimenterade lager av personliga minnen, högar med böcker, tidningar, anteckningar och drömmar, för att måla om väggarna i neutralgrått. En stund in på den andra dagen känner jag mig iakttagen, inte obehagligt, men iakttagen. Och där sitter Livskamraten på stolen jag stått på när jag målade taket, och betraktar mig och mina vedermödor. En kamrat som funnits med mig i all min tid. Nu lite nött i sömmarna, tilltufsad av erfarenhet, med tandkrämsfläcken fortfarande kvar på vänstra baktassen sedan vi lekte tandläkare när jag var i treårsåldern. Jag fotar dig, precis som det är, där och då, utan att ändra något, utan att rätta till, utan att lägga till. Du bara satt där och iakttog. Och jag fotade. Du och jag kompis! Och nu när jag skriver detta sitter du på skrivbordet snett framför mig till vänster om dataskärmen och iakttar mig, med ett litet leende Förstora + F11