Existens - några funderingar om livet i största allmänhet

Utställningen visas på Sandro Galleri i Umeå under perioden 110121 - 110302. Porträttbilderna är utskrivna på canvas och monterade på kilram 50 x 70 cm. De övriga åtta bilderna, 40 x 27 cm, är utskrivna på det utomordentliga bomullspapperet Verona, monterade på kapaskiva och försedda med en tunn svart träram. Tillsammans med bilderna finns en tankebok och en utställningstext: Samtal Hösten 2010 var en bra höst för mig, och intensiv. Tidigt visste jag att jag hade förmånen att få hålla en fotoutställning från slutet av januari 2011. Men vad skulle den handla om? Så många möjligheter, så många val. En dag i oktober när jag är på Coop Forum för att handla tejp, får jag telefonsamtal från en vän i utlandet – tänk att vandra där bland stormarknadens hyllor med kontorsvaror, en grå vardagseftermiddag, och föra ett timslångt ögonöppnande eftertänksamt samtal om varat och den berättande människan! Resten av dagen var full av färg och substans. Jag bestämde mig där och då för att temat för min utställning skulle bli ”Existens”. Mitt syfte och mitt mål, mitt varför och vad, blev att undersöka min egen berättelse, för att se om bilderna jag berättar med också kan väcka en berättelse hos betraktaren. Högst troligt en helt annan berättelse. Men en berättelse. Dessa berättelser som vi tillsammans skapar och synliggör världen genom. En beskrivning av oss och av andra, om ett jag – ett du – ett vi. Áigi ii mana. Áigi boahtá. Det finns ett talesätt som tilltalar mig, som väcker stark anklang: ”Áigi ii mana. Áigi boahtá.” – Tiden går inte. Tiden kommer. Smaka på den visdomen. Tänk den tanken. I denna vår tid. I denna vår värld. Tänk om det är så att vi kan ha ett annat förhållningssätt? Tänk om vi istället för att ständigt jaga det undflyende, kan låta tillvaron komma till oss? Att möta bilder På motsvarande sätt har jag märkt att bilderna ibland kommer till mig. Så är det med bilderna i den här utställningen. Det var inte jag som jagade bilden, det var bilden som fann mig. För mig är detta ingången till ett fotografiskt förhållningssätt; att låta mig omvälvas av en miljö, en situation, och någonstans där låta bilden nå mig. Den bild som åtminstone för mig hade varit mycket svår att fånga, om jag jagat den. Jag tror det har något att göra med att befinna sig, att låta det som är komma fram och nosa på mig, att det får ta sin tid. ”Áigi ii mana. Áigi boahtá.” Det finns förstås en motsatsställning i detta förhållningssätt: hur ska jag kunna tjäna mitt levebröd som frilansfotograf om jag inte jagar bilder? Men likafullt, de gånger jag skapar fotografiska bilder som berör mig, det är när jag låter bilden komma till mig. Därför valde jag att till den här utställningen Existens använda bilder från olika sammanhang, men med det gemensamt att de berör mig. Frågan jag ställer mig är: kan detta axplock bilder säga något om mig, och om världen sådan jag ser den? Kan bilderna även säga något annat, som blir betydelsefullt för en annan betraktare, trots att bilderna är sprungna ur just mitt inre och yttre öga?