Springskor  Foto: Lars Öberg

Det är en vrålande vacker vårvinterdag. Jag ställer fram springskorna. Nu är det äntligen dags. Under vintern har jag fortsatt jogga för att klara halvmaran i maj på ett bra sätt. Men nu är det fem veckor sedan jag sist tog en tur. Alltför kalla dagar och en enveten förkylning med långvarig lågintensiv huvudvärk har kommit emellan. Missmod mellan varven. Jag känner mig otymplig och seg. Lägenhetens väggar lutar sig ibland över mig. Tänk alla vi miljontals och åter miljontals människor som bor i dessa rektangulära lägenhetslådor staplade vid sidan av och ovanpå varandra. Fönstren som öppnar för det som finns utanför, men som också så tydligt avslöjar vår instängda trygghet. Inne och ute. Ett av alla dessa gränsskikt. Jag öppnar ytterdörren, släpper in vårvinterdoften, känner den svaga solvärmen, förnimmer det starka solljuset, ser de blå kallskuggorna, och hör de första försiktiga vattendropparnas dirrande ljud. Snart joggar jag de första stegen. Snart kommer svetten att rinna nerför pannan och utefter ryggen. Snart kommer plågan när benen inte riktigt orkar. Snart kommer jag att tänka: ”bara en kilometer till”. Snart kommer jag att kisa mot solen och tänka: ”det går trots allt”. Snart kommer jag att stå vid trappen igen. Snart kommer jag att känna välbehaget av att ha sprungit min runda, längs landsvägen och utefter ängarna. Förelycka. Efterlycka. Förstora + F11